Hertig Fjalars residens

God dag! Den senaste tiden har präglats av en dvalaktig panik och ett stressigt lugn. Det har alltså varit en paradoxal vecka. Förra helgen borde jag panikpluggat till tentan på måndagen, men det gjorde jag inte. Istället gick jag till min bror och åt After Work på Jeffrey’s. Där har dom bisarra åsikter om bestick, anser jag. Det finns inga knivar, och när man ber om det svarar dom ”tyvärr, vi erbjuder inte det ikväll”. Så man fick äta kotlett och soppaktig gryta med gaffel, och det var ju roligt. Dessutom var det meningen att man skulle ta köttgryta med en väldigt liten gaffel. Detta är egentligen en ganska genial försäljningsidé. Man irriterar kunden och ger tvetydiga, komplexa men artiga svar, vilket förvirrar kunden. Påföljden blir att den förvirrade kunden försöker dricka bort förvirringen med öl. Men mig gick dom inte vinst på. Jag lade i två kronor i en spelautomat och vann 60kr. Hähä. Sedan på måndagen var det som sagt tenta. Jag tror det gick rätt okej, men det tog alldeles för lång tid. Så gott som alla satt maximala tiden; 6 timmar. Det var faktiskt inte så illa som det låter. Man hamnade i något slags hibernation mode där tid och rum var irrelevanta. Efter det gick klassgräddan till ett ställe som jag tror hette Vasastan. Där drack man öl och använde damtoaletten tills någon sade stopp. På vägen hem kände jag hur ett lager bomull hade lagt sig över min motorik och min hjärnas gallringsfunktion. Det var också roligt. Ungefär mitt i backen i Johanneberg kom jag på att jag hade en överbliven smörgås mä leverpastej å gurka från tentan. Så den började jag tugga på, och fortsatte vägen hem. Några meter fram passerade jag Siewert Öholm. Hej, sa jag högt och med munnen full med leverpastej. Han svarade inte så mycket. Dagen efter mådde jag inte så bra. Det var inte så farligt dock, jag fick inte ens träningsvärk i magmusklerna. Nu har nästa kurs börjat; Samhällsekonomi. Vi har fått en hetsig sydamerikan som leder kursen. Han gillar att häckla andra (egentligen en person, psykning funkar inte lika bra om den är jämnt fördelad). Efter var fjärde mening frågar han henne ”Eller hur!?” och kallar henne vid olika namn hela tiden (Karin, Kristin, Kristina, Anna och Nokia). Jag har lärt mig hur man ska irritera folk på bästa sätt; Det allra viktigaste är att inte gå för långt, för om man gör det börjar dom skrika och stampa och släpper ut all den frustration som man så noggrant byggt upp. Med övning och talang kan man hålla kvar frustrationen på bristningsgränsen i veckor, månader, år. Förhoppningsvis kan man då skapa ett nervöst sammanbrott hos personen, eller ännu bättre, permanent hjärnskada. Imorgon ska jag till Media Markt och köpa en bärbar cd-spelare. Mest lockas jag av underrubriken ”Ich bin doch nicht blöd”. Plus, att det är en sjukt photoshoppad (paint om jag ska vara ärlig) gris som ler uppmanande på den tyska huvudsidan. 7 8 Gute nacht!

Nu var det nog alldeles för lång tid man skrev här. Dessutom var det kanske inte så bra att det förra inlägget stått som någon slags introduktion till mitt residens. Vem vet vilken uppfattning folk kan få? Nu är det hursomhelst lördagsmorgon och på TV4 satt förut Carl Bildt i myssoffan. Först försökte han förklara en historia med en käck punchline, precis efter det säger programledaren att han mikrofon var av (vilket den inte var), så han förklarar om allt igen, och försöker komma till sin punchline igen. Innan han hinner fälla den avbryter programledaren ”Carl, din mobil är på”, vilket han bistert svarar ”Nej. Verkligen inte.” Ingen vågar säga emot honom, så under hela intervjun hör man hans mobilstörningar. Det vore trevligt att ha en sådan terrormakt så man kan bestrida något uppenbart och komma undan med det. Igår var det hursomhelst femårsjubileum med Tsar Gustaf och det var mycket lyckat. Första delen av dagens spenderades i Örgryte hos familjen Carlsson, och det var också lyckat. Först var det ett trevligt avsnitt av McGyver som bestod av klipp som antagligen blivit över eller refuserade. Det genialiska sättet som dessa klipp kunde användas var att hela avsnittet bestod av att McGyver pratade med en rund man på ett sjukhus, och var femte minut sa någon ”Minns du den gången när…” och genast kunde man visa vilket godtyckligt klipp som helst utan att något går till spillo. En höjdpunkt var när han var fast i en sjunkande ubåt (som dock var i en bassäng, sjukt odramatiskt) och han tog sig ut genom att släppa ut syre ur tuber samtidigt som han avfyrade nödraketer för att skapa en explosion som blåste upp taket. En smäll och en stor fontän skapades och någon i närheten slog sig för pannan och sa ”McGyver!”. Det måste vara ansträngande att hela tiden bära upp en kliché av sig själv på ett sådant sätt. Till och med skattemyndigheterna kommer att förvänta sig att han sköter sin deklaration med hjälp av nitroglycerin och läppcerat. Resten av eftermiddagen spenderades till att äta biffar och se på klipp från filmen Hercules in New York med Arnold Schwarzenegger. Med kända repliker som ”Ha, ha, ha. You have strucked Huuurcules.” och ”Bucks? Doe? What is all this zoological talk about male and female animals? “
För Arnold-entusiaster kan jag tipsa om följande klipp http://www.youtube.com/watch?v=sw7gUMdd2FY där han gästar Brasilien och visar sina smultronställen. Efter att Lillen hade dykt upp åkte vi mot Vasaplatsen, där Tsaren plus undersåtar väntade. Vi promenerade till den eminenta restaurangen Etc. där laxpasta och dumplingsoppa serverades av en servitör som man bara ville ta med hem i fickan. Det var mycket gott och sjukt mättande. När alla torkat munnen och betalat gick vi runt ett tag tills vi befann oss på Flygarens Haga där man kunde dricka öl och äta delicatobollar. Lillen berättade om hennes båtresa och om speciella chihuahuor som var tränade att leta upp gömd porr, och Tsaren berättade om konspirationsteorier om 9/11. När alla var lagom vätskeskadade gick vi hem och kunde konstatera att det hade varit en lyckad kväll. Nu ska jag till biblioteket. God förmiddag!

Tut tut, här kommer vi med puffar som är rostade i håårnung. Idag var en vansinnigt intetsägande dag. Jag vaknade, drog på mig müsbyxor och upptäckte att jag hade träningsvärk i magen. Mest för att jag främst använde gårdagen till att kasta upp galla. Men mer om Linnéas födelsedagskalas senare. Efter att jag gick upp bredde jag mig en leverpastejsmörgås och såg om ett avsnitt av den eminenta serien Extras med Ricky Gervais. Sweet, där fick jag en till etikett på honom. När smörgåsen var ett minne blott upptäckte jag att jag fått med mig fel tandkräm från Grundsund. Till råga på allt hade min galet mycket mer tandkräm i sig, så det var en dålig oavsiktlig affär. Resten av dagen ägnades åt slösurfing och en promenad till biblioteket. Men nu är man 20 år. Det är lite obehagligt. Jag minns att min svensklärare sa att man bokstaverar siffror ända upp 19. Jag gillar ju att bokstavera. Är jag numera en skugga av en svunnen ungdom, vars drömmar och mål redan börjar gnuggas ut med terpentin? Jag funderade lite också om det fortfarande var något man inte får göra vid 20 års ålder. Jag hoppas det finns något. Finns det inget kvar att skyddas från? Jag som trivdes i statens varma omhändertagande barm. Födelsedagen spenderades främst med min bror som hälsade på och åt tårta, och bjöd mig senare på restaurang Da Vinci. Vilket var trevligt. Vi gick sedan hem till honom och kollade på inspelningen av Ett Herrans Liv. Dagen efter var mer färgrik. Den började med att jag vaknade sent och sydde ihop ett hål i mina byxor som blivit större och större. A stitch in time saves nine ftw. Jag hade också ett tåg att passa, så jag åt en nätt lunch och sprang iväg till den. Såg programledaren från Faktum som testade övergångsställets funktion. På tåget skulle jag tydligen betala 8 freakin kuponger, men en röst hördes i högtalaren om att ”alla stämpelmaskiner är för tillfället ur funktion, men vi hoppas att ni får en trevlig resa ändå”. När jag och resten kommit fram till Grundsund började Linnéa steka hamburgare och resten flanerade runt och klämde på varandra. Jag bytte om till skjorta och slips och fick en komplimang av Hjalmar, vilket gjorde hans flickvän avundsjuk Maten var god, men det blev ungefär 3kg pommes frites över. Efter alla ätit upp och Linnéa öppnat sina presenter var det ödesdigra tequilaracet inte långt bort. Jag hade aldrig testat något sådant tidigare, så mina förväntningar låg vid midjan ungefär. När man tagit saltet, vätskan och citronen tänkte jag vad alla fussade om, så jag med i tre omgångar till. Även då tyckte jag hela grejen var lite överdriven, och vi gick in i nästa rum och jag fick en öl av Linnéa, och ett stillasittande mingel spred sig över rummet. Innan alla visste ordet av det började melodifestivalen, och alla bänkade sig med förhoppningar, drömmar och wasabiärtor. Fortfarande kände jag knappt av något och tackade ja danke när Linnéa hällde upp en Dooleys och sa ”svep den, så får du en till”. Sagt och gjort, tiden gick och jag började känna en lätt bedövande domning i hjärnan, men det var inget farligt. Jag gick in i köket, och där stod Diddi och frågade om jag ville testa Limoncello, och det gjorde jag. Det var ungefär så som domningen övergick i något annat. Ungefär ¾ in i festivalen märkte jag att jag inte hört dom tio senaste bidragen, fastän jag suttit framför dom. Märkligt. Jag provade att blunda lite, och när ögonlocken öppnades en halv minut senare började saker snurra lite grand. Jag märkte att tv:n fick mig att må lite illa. Så jag gick till köket, vilket gjorde det hela värre. Jeeeez, tänkte jag, detta kan inte vara bra. Resten av kvällen avnjöts i badrummet strax ovanför en toalettskål. Det var lite jobbigt. Mest eftersom jag upptäckte att jag blev mer yr, och mer domnad, och mina sinnen reducerandes till ungefär tre. En halvtimma senare knackade Linnéa på dörren och sa ”jag vet att du mår lite illa, men vi skulle behöva lite handdukar”. Så jag öppnade, fortfarande på golvet i fosterställning och såg att alla stod utanför och tittade på mig med blickar som jag inte såg eftersom det snurrande för mycket. Plötsligt kände jag mig precis som killen jag såg på Roskilde. Han, som satt medvetslös i bikini under ett träd och folk gick fram till honom, lade armen om honom, och kompisen tog ett kort. Jag kände att det här med att vara 20 år inte var lika bra som broschyrerna utlovade. Medan dom andra badade gick jag upp för trappan, vilket tog en kvart och lyckades faktiskt hitta lakan, påslakan, och örngott och bäddade för fullt. Jag somnade och hade underliga drömmar om förseningsavgifter. När jag vaknade vid femtiden var det tyst, men mitt illamående var i högsta grad välmående. Det blev en trend för dagen, och bilresan hem var halvrolig. Speciellt Aröds helvetiska gupp och sicksackvägar. Jag kom på att jag verkar vara oförmögen till minnesluckor. När jag kom hem kom jag på att jag inte ätit på 27 timmar, så jag åt ett torrt knäckebröd och gick och lade mig. På morgonen hade jag träningsvärk i magen. Annars har det inte hänt mycket i veckan. Jag hörde ett nytt ord för ett tag sedan. Knarkapparat. Chicketi-kaua.

Rätt så vanlig dag idag. Jag vaknade alldeles för tidigt efter en märklig dröm. Jag minns bara lösa delar, däribland att jag satt på en klippavsats en väldigt mulen dag. Jag tror jag höll på att glida ned till ett djungelliknande område, men jag lyckades kravla mig upp igen. Filip och Fredrik var där nere och gjorde något reportage, och Fredrik blev uppäten av en tiger. Jag minns bestämt att Filip grät sådär så det bubblar ur mungipan. Nicklas och Linnéa stod bakom mig och tittade på. Efter det gick vi till något märkligt omöblerat rum där jag hittade en tuba. Jag spelade på den, medan Nicklas och Linnéa spelade Bubble Bobble på Nintendo. Sedan vaknade jag och såg att det var väldigt tidigt, så jag somnade om och vaknade några timmar senare igen. Jag märkte att batteriet på min mobil tagit slut, så den väckte mig aldrig. Gick till dagens föreläsning och löste korsord medan någon herre i kostym pratade om oren acceptans inom avtalslagen. Jag lyssnade inte så noga. Dock är det ganska roligt att han, vid varje svar på någons fråga, säger, svar ja eller, svar nej. Idag överträffade han sig själv när han sa, svar naturligtvis helt säkert ja. Egentligen är han pensionerad, men den förra läraren fick sparken, så universitetet fick dra tillbaka pensionären ur seniorträsket. När det blev tyst i salen gick jag och åt en baguette och satt på biblioteket en stund. En långhårig slusk bytte plats ungefär sju gånger. Han verkade stressad av naturen. Gick hem och köpte en tub tandkräm på vägen. Tittade en bit på Hermans Historia som jag nyss lånat. Sedan väntade en timmes slösurfing. Det är ungefär där jag är nu, och mer lär det inte bli. Dock händer det en del denna vecka. Belle & Sebastian spelar, jag fyller år, Linnéa fyller år, Linnéa ska ha kalas, grupparbetet om kommunallagen ska göras färdigt, Anders kommer tillbaka från fjärran Öst, och jag ska på en rysk filmafton. Efter det kommer nog tentapaniken igång på allvar. Den fick lite rullning idag, då jag såg ett exempel på en tenta. Jag markerade dagen för omtentan i kalendern efter det. Man blir ju mörkrädd för mindre. Nu ärre spaghettikokning som gäller! Tschüs!

Det var längesedan man skrev här. Mest för att jag kände att jag borde summera upp all den gångna tiden, och det verkade ganska jobbigt. Dessutom gav det förra inlägget mig lite prestationskrav. Det blir nog ingen redogörelse för den gånga tiden, antagligen bara lite kräjsy verbal freestyling to ya mind. Så kanske man orkar skriva oftare, istället för ett års uppehåll varje gång. Jäjä. Jag såg en före detta klasskamrat i förrgår på en busshållplats. Han hade fortfarande samma keps med samma smuts på. Det enda jag lär komma ihåg av honom om 20 år lär vara att han trodde att en av Roxettes största hits hette ”Dressed for some sex”. Och kanske att han inte gillade tandborstning. I helgen var jag och fyra kompadroner på Marstrand och solade på någon slags fästing som tydligen låg där. Den var ganska deprimerande. Mest isoleringsceller och transvestittjuvar. Möjligtvis heter det kanske tjuvtransvestit. Personen i fråga stal aldrig transvestiter så vitt jag vet. Dagen efter var jag swinförkyld, men den gick över på några timmar. Kändes lite onödigt med så korta förkylningar. Lite som Pagrotsky. Idag när jag gick till skolan lyssnade jag på Ricky Gervais podcast och råkade skratta högt när jag gick förbi en tant. Hon trodde nog att hon såg skrynklig ut. Hursomhelst hade hon en snygg hatt. Om den hade haft plastfrukter skulle jag gjort honnör. Så bra var den. Det har också kommit till mig kännedom att tentor piskar upp ganska mycket panikångest. 7 juni står en juridiktenta och tittar på mig med dryga ögon och ett hjärta av grå marmelad. Det känns lite sådär. Det varma vädret är inte speciellt studiemotiverande heller. Det blir mest att man sitter på biblioteket någon timme, sedan går man hem och pillar sig i näsan resten av dagen. Jag har också märkt att ju mer tid man har, desto mindre gör man. Jag tror jag behöver ganska mycket panik för att ens göra någonting. Sinnesro skapar tomma anteckningsblock. Om nio dagar fyller jag år, och dagen efter det ska man fira Linnéa i Ground Sound. Jag har hört något om tequila race, och det verkar ju sunt. Hoppas bara det finns en mucho machohatt i potten. Men då är man tjugo. Det verkar ganska okej. Trettio verkar värre. När man är tjugo är fyrtio år otänkbart, men när man är trettio är den bara behind the knot, och plötsligt är den där. What the flip, liksom, för att citera Napoleon Dynamite. Det här dagboksinlägget verkar bli underligt, bäst att sluta. I’m Per, from CBS News. Over and outer space.

Go festival før i helvede! Idag är två dagar sedan man kom hem från Dänemarks forna huvudstad Roskilde. Mycket smuts täckte kroppen, kanske likt dimman kring en skotsk hed, och det kändes nästan lite slösaktigt att spola ned all den fina danska kulturen i avloppet. Men, det var väl nästan ett tvång om man inte vill att ebolan ska bryta ut på allvar. Dessutom slipper man fastna med handen i håret jämt och ständigt. Fast det är väl sånt som kallas festival. Dagen innan avresan till Rosse gjorde Niggo och jag en omväg via Ytterby och Aröd, så man kunde äta frukostspaghetti och sjunga med Anders Lundin i de tre låtar som snurrar runt i deras bandare. Jag hittade en säng ganska tidigt, så man kunde provligga sovsäcken lite. Jag tror den funkade rätt okej. Efter vad som kändes en kvart väcktes man och skulle stuvas in i en bil där Aristocats var normen och den yttersta spetsen. Lärde mig att franska butlers konspirerar mot katter för att ärva grevinnor, och att alla snubbar ejenklien vill ju vara katt. Vidare for vi över The Information Super Highway och hittade en juice och ett äpple på vägen. Skrotten slängde jag ut ur det vänstra fönstret i baksätet, men det tog emot lite. Igår funderade jag på hur han har det. Tror ni han känner sig förbipasserad och försutten? Snälla, skicka ett vykort för jag undrar så. Runt Halland-såsen penetrerades kassettdäcket av Barnens Bästa Sånger, där det sjöngs hej vilt om att tandlossning är viktigare än puberteten och att man bör köpa öl om man har pengar. Vi tog åt oss av de sublima meddelandena och plöjde vidare genom femton megaton av tröstlös asfalt tills vi nådde Helsingborg; Sveriges kulturvagga. Väl där raggade vi upp en färjeterminal som berättade att vi skulle med båten Hamlet. Eftersom vi var en halvtimma tidiga frågade vi en vakt om man kunde hoppa på en tidigare. ”Det skiter väl jag i, kör på bara” sa världens mest serviceinriktade skåning, så vi gled istället in på Aurora. Båten, som kändes tillräckligt lång för att nå till Danmark drog igång sina motorer för ett par sekunders färd. Efter landningen var ingenting sig likt. En danskfientlig stämning spred sig i den übertäta billuften, och den vackra danska arkitekturen var helt plötsligt strykful och danskarna likaså. Till det sista påståendet förhåller jag mig objektiv som fæn. Ett tag ägnades till att leta upp Roskilde stad, och framför allt; Roskilde Festival. Vi hittade en allt annat än övergiven parkering där det slog oss att vi måste bära all packning runt hela Roskilde om vi inte skulle ge tysen spänn till en african-danish. Istället drog vi därifrån så dammet yrde till en annan parkering, som istället för tre kilometer var tolv meter till entrén. Åh, entrén. Den var lite som ett Normandie 1947. Jag trodde att det skulle vara tjocksmockt med tjocksmockar, men istället var det kanske trettio svenska headbangare som petade näsan. Ett swinhett armband fick man också. Väl inne upptäckte Niggo att någon stulit hans mobil, men tydligen hade tjuven senare lagt den i passagerarsätet efter den fräcka stölden. Mycket kan man säga om danska tjuvar, men uppfostran brister de inte i. Well, well. Vid ingången mötte vi en glad Anders som gjorde vår packningsbörda lite ringare, men visade framför allt vägen till The Allmighty Tsarcamp. Just nu minns jag inte vilka som att där, men det var antagligen stockholmare. Precis som vi hoppats och nästan förväntat stod vårt tält där i solljuset och glittrade av tsarens aura. Det var nästan mer hisnande än Tingstadstunneln. Just då var det dags att uppfylla Lillens ölpremiss, så det var lika bra att leta upp något snabbköp där sådant kunde handlas. Vi hittade en lite købemand som erbjöd sådana tjänster, så Lillen köpte en back och jag köpte en flaska vatten, vilket man häcklades för en kvart eller så. Mina fingrar och den danska plasten fick mötas i en nästan blodig showdown, men plasten gav sig till sista. Symboliskt sätt, förstår ni. När vi kom tillbaka fick man en lättöppnad plastflaska av Lillen, och man slog sig ned och minglade i dammet. Lillen skulle spela fuck the bitch, men i brist på deltagare blev det att hon körde ett ghost race mot sig själv. Vilket gav resultat. Ett tag efter att maltbubblorna fick munnen att dumflina skulle man gå till ett större snabbköp en lång bit bort. När middagen skulle planeras i affären började Lillen grovsnatta saker ur hederliga danskars matkorgar och sedan häla det över till mig, så jag fick dansk galla över mig. Det gör inget, man kommer ju dit för att pränta in ordet ”svenskedjævlar” i alla danskars instinktiva vokabulär. Som vanligt så blev man lite förvånad när dom har Rasputins vodka i impulshyllan, men vafan, det måste vara festival eller något. Just nu i skrivandets stund slår det mig att jag har skrivit ganska mycket om en ganska liten tidsrymd. Om jag håller samma takt och uthållighet lär detta bli det längsta dagboksinlägg som skapats sedan civilisationens gryning. Hörde jag en skål på det, eller? …Antagligen så gjorde jag det. Hursomhelst, tillbaka i campet började de glada att bli gladare. Jonen informerade oss att festival blir vaselin baklänges, men det tyckte vi var för sammanträffande så vi slutade lyssna. Det sög lite i korvtarmen, så vi gick och grillade lite i en närbeläggen sandlåda. Det var väl vid den tiden som Roskilde 2005’s bästa trend började. Kissa på svensktältet och kleta ned det till oigenkännbarhet. Sjukt ballt. Lite majs hittade man i tältet, och det är väl ingen som ogillar något som Kalle Anka äter så festligt en gång om året? Just det. Klockan 21.52 ville mina två homies sova, men en hertig i modern tappning kan väl inte resignera när solen står som högst på himlen? Nej, istället satte jag mig i ett partytält med Anders, Jenny, Annika, plus några som droppade lite in’n’out. Där lyssnade vi på Jonens vackra powerballader som jag sedan snodde med mig hem. Om han saknar dom kan han ringa mig så kan vi lyssna på dom över en kopp te och grahamkex. Efter ett tag kändes det som fröken Annika (numera fröken Mucho Macho) och herr Anders hade onda aningar med min promillehalt. Jag tackade och bockade lite försiktigt, lite sådär som bara en hertig kan, men när njurarna började smärta frenetiskt och jag hade svårigheter att trycka på stoppknappen kändes det som att det var dags att sova. Jag sov väldigt djupt på sidan och orkade inte bry mig att jag hade vassa nycklar och mobil på den sidan jag låg. Nu kanske det låter dumt, men då vill jag påminna om att det faktiskt var festival. Då får man vara så wild & crazy så man stencoolt dissar sin höfthälsa. Nästa morgon var det inte pardie. Men nog om den morgonen/förmiddagen. Det är inget någon vill höra, och än mindre mig att gå igenom igen. Sååååå, vid fyratiden kanske hittade vi Dennis Björck med ett flak öl som berättade att han raggat upp två chilenska män som han bodde med. Jag tyckte det lät lite gay. Själv raggade jag upp ett hvidløgsbrød som var aptitretande. Efter det var det nog dags för konserter. Vi såg Ska Cubano som var duktiga, men ganska sega. Deras album heter Aye Caramba, vilket säger allt. I konsertsalen fick man i sig enorma mängder marijuana passivt, och det tyckte jag var lite stereotypiskt. Sen kom Kent, och det var glatt. Säkert ännu mer segt för den som inte kan sjunga med om när Jesus kickar heroin, och att vi alla ska en gång dö. Sjukt deppigt. Fast det var det ju inte. Jag tror det där kallas självironi och allmän bitchighet mot indolenta kvällstidningsjournalister. Om jag inte minns fel däckade jag i tältet ett par minuter senare och mötte den skönaste sömn och väckelse Norden har skådat. Den morgonen var man mycket gladare och piggare än dagen innan, och en märkbar detalj var att jag kräktes mycket mindre också. Niggo, Lillen och jag satte oss ned i gröngräset nära Odeon och njöt av Ponys och stack vid Enslaved. Under den tiden tror jag åt köttfärs med bröd, och sköjde den det med oblandad saft. Festival, människor! Det är festival sånt kallas. Jag tror vi såg lite spridda konserter den dagen. Har för mig att Ozzy spelade, och det var ju en överraskning. Han såg ju ut att vara typ tolv år. Sen var det väl lite besvikelse. Jag hade planerat att se Mew själv, medan resten av bundsförvanterna skulle se något rytmband. Men det fanns ett litet aber. Tröttheten. Festivalens tullvakt. Jag gick innan de började och somnade i de första basriffen. Gaah! Nästa morgon var tältet mer totalturinerad, men det gjorde inte så mycket. Inte nu i efterhand i alla fall. För att det var ju idag Greeeeeen Day och Foooooo Fighters skulle spela. Go festival! Så säger man istället för ”hej” i Danmark. Ännu mer använder man det som ”hejdå” eller ”förlåt för att jag hällde öl i håret på dig, dansken”. Well, oh, well. Green Day var glada, även om dom lika gärna kunde spelat i Las Vegas på något casino. Då var Foo Fighters mer inriktade på musiken. Sjuuuuukt mycket mer harcore än vad man väntat sig. Speciellt när han kröp ur sitt orangea tält och körde några licks brevid oss. Då var man starstrucked så in i bombardemanget och etablissemanget. Nåväl, som en nygammal egyptier sade, efter det var det väl inte så mycket mer aaaaasballa konserter. Ojojoj. Hold your horses! Nu glömde jag Håkan. Jeeesus, där var det nära att man snubblade på bananskalet och landade i stupstocken. Han var ju söt som alltid, och ett kolli hade han med sig också. Det var glatt. Men till slut gick han bort från scenen. Vi är inte sådana som i slutet får varann. Äsch, det gör inget. Jag har ju förhört Håkans gymkompis på osmos och celldelning, så det är nästan som att ta på honom. Men det som var det mest galna på hela festivalen var sista natten. Man hade hört lite spridda rykten om att det var krig, men jag tänkte mest att man kastade lite överbliven mat in i en oskyldig vägg. Det var lite mer än så. Tält brändes upp, och brandbilar åkte runt likt lobotomerade brevduvor i campingområdet. Men vi överlevde. Lillen skulle sova i en bil så hon skulle palla att veja för chicken races och annat roligt. Nigge och jag vakade däremot. Om vi inte gjort det skulle vi missat världens roligaste person. Inte för att han var en speciellt rolig karaktär i sig själv, men när han fått i sig en massa stulna öl blev han precis som Dennis The Menace With a Vengance, fast fnissande hela tiden med en plastpistol och en snurrande fläkt i sidofickan. Runt sjutiden kom han till platsen vi vakade och visade upp en massa stöldgods, vilket bland annat innfattade en fjärrkontroll (den var jävligt snygg) och en Coca Cola-radio. Det bästa var att när alla andra var iskalla, skittrötta och spiknyktra var han allt annat än det. Jag var bara tvungen att skriva ned lite ur en dialog som Niggo filmade.
-Viktor, vem talar mest skit just nu?
-Ja, det är…betydligt Annika, för jag, jag har inte snackat någon skit idag…hehe…jävlar…skit…hehe. Annika, du snackar så jävla mycket skit nu så det är inte sant. Åååh, ah, festivalservicen. FESTIVALSERVICE! Höhö, ni…äger! Ojoj, jag har såndär gaffatejp för den förste som däckar på bussen…han får gaffatejp. Hö, jäääävlar gaffatejpen. Möhöhö.
Fröding och Ferlin ligger ju i dödslä i jämförelse med honom. Hursomhelst har jag aldrig skrattat så mycket som jag gjort i närheten av honom. När man skakat av sig alla skrattsalvor var det dags att trampa igenom all tältaska för att nå bilen, där en Lillen sov. Hon var vaken, och festivalbussarna hade radat upp sig på långa terrakottaled. Alla stockholmare hade åkt med bussarna, och det var dags för mig, Anders, Niggo och Lillen att åka hem till det kalla Sverige igen. Först åkte vi till en s.k. ”Pay ’n’ Spray” där vi hade mysigt bland gigantiska diskborstar och chokladmjölk. Sen tänkte vi såhär: ”Oj, vad häftigt det skulle vara att se det omtalade operahuset Svarta Diamenten och kanske se Lille Havefrue” Så det gjorde man på svensk manér, och vi gjorde också en avstickare förbi Christiania där vi såg och hörde polisen göra sin dagliga ”skjuta pundarrunda” vilket var glatt. På resterande resa minns jag inte mycket. Jag tror jag sov. När jag kom hem kände man sig smutsig. Så smutsig att man fick byta badvatten två gånger. Men det är dejligt. Det måste varit festival, eller något.

In Berlin. By the wall. You were five foot ten inches tall. It was very nice. Att bara skriva de ord som strömmar ur cd-spelaren är ju lite hippt och kewlt sådär, så att köra det som en grand opening till ett nytt inlägg blir säkert sjukligt uppskattat. Very well. Idag är det hursomhelst fredag, men det spelar egentligen ingen roll, eftersom hela veckan blir till en tät dimma av inaktivitet. Det mest spännande igår var att jag kokade spaghetti, och precis när jag skulle kontrollera knaprigheten i ett godtyckligt strå, så var den så sjukt perfekt. Sen hällde man på pesto, och bestämde att jag inte kommer äta något annat under sommaren. Kanske pastaskruvar, men det känns så konstruktivt. Idag vaknade jag av två starka toner som hintade att jag skulle gå in här. Ett litet tag funderade man om man skulle somna om, och vakna elva istället, men just nu lever jag in någon slags limbo av obeslutsamhet. The black Air Force sergeant was not the first one. And all of the drugs she took, every one, every one. And I am the Water Boy. Så, frågan blir vad man ska göra idag. Jag gissar på följande: Stiger upp officiellt klockan tolv, äter inte frukost, går fram och tillbaka och kanske runt pinnstolen som står i vardagsrummet, går till kylen, går bort från kylen, och känner mig så jävla sänkt för att jag är arbetslös i Göteborg. Up to Lexington 1-2-5. Feeling sick and dirty, more dead than alive. Faktumet att man nu har en någorlunda fungerande cykel borde inspirera en, men brist på ett mål kväver det hoppet lite. Lite som en färgglad groda som man har som husdjur under en glaskupa, som egenklien är till för ost. Woooaaah, nu såg jag schemat för Rosse har kommit upp, och då kan jag alltså avslöja att klockan 17.00 finns jag på Oranga Scenen och lyssnar till de multipla tonerna till Mars Volta och med skrik och otolkningsbar lyrik. Shit, maybe I could go to Yucatan. Where women are women, and a man’s a man. No one confused, ever loses place with their place in the human race. Goddamnittohell, vad jag känner mig rastlös och hungrig. Jag tror jag går och slår på nummer sex på den närmsta plattan till vänster och öppnar pestoburken. Kanske drar ned persiennerna för att verkligen visa att nu är det faktiskt sommar!

Lovet och snön har svept över mig och Göteborg likt en otyglad hund som vill släppa på sina hämningar. Senast jag skrev hade ju året slagit om, och man blev tvungen att tänka till lite grand när man skrev datum. Det var ju ungefär fem veckor sedan, och mycket lite har hänt sedan dess. Torsdagen gick i festligheternas tecken, så den kan man ju yppa lite om. Den började lite segt med ett ointressant prov om familjejuridik, vilket troligtvis gick hyggligt. Det finns en gräns vad en man kan läsa om faderskapsbekräftelser, märkte jag kvällen innan. Nåväl, Niggo hade bjudit mig till sin boning vid tretiden, så halv tre befann jag mig där. Där väntade också Lillen bakom ett bord. Inomhusskapet varade inte länge, eftersom vi skulle ut och tjacka piller av en yogamästare med särk och blåa sköldpaddsskor. Sagt och gjort, det gjorde vi, och skyndade oss sedan hem för att inte missa en sekund av Seventh Heaven. När jag blir stor ska jag bli precis som pappan där, fast utan bibel. Det som var unikt med just den torsdagen var att tsarträff stod på agendan. Enligt klara instruktioner befann vi oss på hållplatsen Chalmers klockan fem. Snart uppenbarade sig Anders, XjonasX, Schtaina, Gummiboll, Agnes och Kaffekopp för en gemensam promenad till stans mest intellektuella institution; Chalmers kemiavdelning. Där fick man reda på exakt allting om matematik, apsegel, celler och latinska kyssar. Dessutom tillkom en grundlig lektion i musik av Jonen, vilket uppskattades mycket. Plötsligt kände alla att hungern fick överstyr, så skutan lutade mot Råttan, ungefär en halv kilometer från min boning. På vägen hittade vi en tsar, så han följde också med till Rotary. Där erbjöds över 45 unika ölsorter, så jag beställde en cola och slog mig ned. Pizzorna där var sjukligt goda, och James Dean på väggen gjorde ju inte haket sämre precis. Vi åt tills alla var nöjda och glada, då vi troligtvis reste oss upp och gick mot det svinigt/eminenta Sticky Fingers. På vägen hittade vi Filip Hammar på en pub, så självklart var man tvungen att vinka och fotografera. En råbarkad typ som troligtvis tänkte döda oss tittade ut, men då var vi långt borta. Smidiga som vi är kom vi fem minuter försent för att få fri entré, men det stoppade oss inte. En öl hävdes på dödsmetallavdelningen bland borttappade klasskamrater och obehagliga arbetslösa. Drowsy, ett band som Len basisterar i spelade där. Moshning och svett var obligatoriskt. När vi fått nog av det, och Matematik C-lektionen klockan 8.10 började göra sig påmind vandrade vi ut. Först lämnade vi Lillen i ett mörkt garage, eftersom hon ska mörda Castro, och skapa tg-filialer på Colombia. Efter det tog jag och Niggo en trevlig, mörk och utvärderande promenad till hans lägenhet, där en hopfällbar säng väntade, men först var man ju tvungen att lira lite Aldrigvinter Nätter. Klockan två däckade vi, och fyra timmar senare väcktes jag av en lärkpigg Niggo som pekade mot badrummet och mumlade någon ohörbart för någon som hade öronen fyllda av trötthet. Allt ordande sig dock. Skoldagen gick utmärkt, förutom några däckningar på fel tillfällen. Sedan dess har det inte hänt något, men det ryktas om en till tsarrunda om två veckor, så håll ut till dess, kära anhängare!

Nu har det gått 39 timmar och 58 minuter på året 2005. Hittills är jag väl nöjd. De få stunder jag upplevt under detta år har varit kaotiska, skrämmande, tankeställande och samtidigt lustiga på alla håll och kanter. Niggo hade bjudit till en eminent häckfest, där jag och sju andra deltog. Banketten höll hus på en villa i den medelstora orten Grundsund. Resan dit var lång, och stundtals plågsam i flera bemärkelser. Allsång med ”Bohemian Rhapsody” uppskattades av få på den trånga bussen, men det var inget att göra åt. (Liten notis: Bara för att kom att tänka på låten var jag neurotiskt tvungen att lyssna på den). Väl där bemöttes vi av ett styck Lillen i en monegaskiskt eminent klädnad, samt en kostymklädd karl med breda axlar. Maten serverades efter den obligatoriska husesynen och den åts med en ständig fascinering över de välartikulerade menyerna. Rätterna i ordning följer härmed. Observera att en förenkling av rätterna inkluderas.

Krustader med honungsglaserad chévre (Omarbetad getvätska med getinggegga)
Sesampanerad kyckling på spett med tabloulé (Fiskmås penetrerad av vass pinne med hamburgerfrön, med förnekad cous-cous)
Créme Brulé med echaufferade bär på hallonspegel (Quabbe med mikrad skogsmullemat)

Som ni kanske redan gissat var det delikat i kubik. När matsmältningen hade nått den tredje fasen spelades charader. Dock var det ingen som ville spela upp min lapp; ”Kyotoprotokollet”. Synd, det skulle varit en syn värd ordförande Mao. Efter det sade majoriteten av gänget ”I’m gonna slap you silly” till sin lever och började driva allt man kan tänka sig med lustiga och skrämmande effekter. Mitt i Dionysos dissonans satte vi igång med ett parti Rappakalja, men det avbröts när folk började ramla av sina stolar. Just i den sekunden fick jag en känsla av att Rappakalja med berusade är ungefär lika kul som bowling med David Lega. I en bokhylla hittade jag en Kalle Ankapocket som jag började läsa i mitt rum. Det var en rip-off på Tolkien, men ändå måttligt skickligt stulen. När jag var klar hade jag förlorat både det ena och det andra, vilket kändes sådär. Det var ungefär då vi hittade en TV, och såg minst sju repriser på Rapport. I samband med det fick jag för tredje gången höra berättelsen om den beryktade transsexuella kaninen Stampe. Det var upplyftande. Sedan, om jag får lov att citera Suzanne Reuter, blev det bara svart. När jag slog upp ögonen nästa gång var det ljust och den skrikfyllda natten var över. The party posse åkte hem med en tidigare buss, och kvar var bara den ljuvliga tystnaden och party-poop i varje hörn. Efter det kan jag inte minnas något. Jag tror jag åkte hem.

Igår fick jag beskedet. Det kändes lite som en födelsedagsörfil i skrevet när man sagt att man troligtvis ville genomföra det. Dock känns det ganska skönt nu i efterhand. Det är tveksamt om min ”melankoliska pop-style” skulle ha gått hem hos de andra hormonstinna gossarna med svastikor på kepsarna. De samtal jag tjuvlyssnade på mönstringen handlade mest om hur enkelt detta skulle vara, och hur ”gött” det skulle vara att skjuta av några salvor med Försvarets gevär. Jag kände att det var bäst att hålla sig utanför båda de samtalen. Hos läkaren nämnde jag att jag ofta hade ont i ryggen, och jag antar att det var där jag fällde min chans att få göra mördarexamen. Men, även militärläkare måste ibland sålla änglarna från vettet. Lunchen på Amf 4 var dock god, även om formen på potatisarna var diskutabla till den milda grad. Köttbullarna blev ransonerade av en fyllig dam i fyrtioårsåldern som verkade trivas i köttoset. När jag kom hem såg jag en nyhet som gjorde mig väldigt glad. Den 8: e maj ska Lou Reed spela i Götet! Jag tror jag ska köpa en biljett, även om dom var tokdyra. Dock kommer jag nog att sitta ensam, (förutom andra Reed-fans) men lika glad är jag för det, men gladast är nog räven. Löpsedlarna utanför pressbyrån löd igår: ”Arne Weise: Jag hatar julen.” Jag blev lite förbryllad. Ska jag känna mig hotad av detta? Min bror led av samma frågeställning, så vi skrev ett brev till redaktören och frågade just den frågan, plus lite annat. Sist lade vi ett litet PS: ”Jag har fått skoskav av mina nya skor, tror ni att det kan vara en ny dold sjukdom?” Vi väntar fortfarande på svar. Nu ska jag till skolan, godnatt!

Min svett rinner nedför kroppen likt Göran Perssons bortledande svar på riksdagens frågestund. Jag har nämligen utövat en form av fysisk aktivitet idag. Närmare än så tänker jag inte gå in på det, eftersom en utförlig beskrivning på det innebär snarare en större utmattning för mig, och inte minst för er. Istället tänker jag berätta om andra roliga berättelser ur mitt liv. Okänsliga personer varnas, sluta läsa omgående! Förvänta er bara inte något spännande ur mitt liv. Om ni bara visste hur lite jag har för mig, då skulle ni förmodligen slutat läsa långt innan ni börjat. I värsta fall kan ni använda denna text som en sort avtrubbning i tristessen. Ibland börjar man undra. Vad är det som skiljer ett babianskri från Chopins femte sonat? Ingen tycks kunna definiera musik från oljud, vilket är ganska lustigt enligt mig. Det för tankarna till en liten anekdot. Fågelsång kan ofta kopplas med begreppet musik. Det fyller alla kriterier för musik; takt, varierande av toner, osv. En professor i Tyskland anklagade en dag för länge sedan Beethoven för att ha stulit en symfoni från en koltrast. Saken uppmärksammades föga. Några veckor senare satt han i sin trädgård och hörde en annan koltrast citera ett annat verk från Beethoven. Inte heller detta uppmärksammades speciellt mycket, men jag tycker ändå att det är en intressant berättelse. Beethoven stal från djuren, och djuren stal tillbaka. Nå, om jag förstått syftet med denna textruta rätt skall jag berätta saker ur mitt liv. Jag antar att jag inte har något val. Dagen har flutit fram i de relativa framgångarnas tecken. För er som det låter obegripligt för tänker jag nu berätta vidare, var inte oroliga. Jag och de andra medborgarna i min årskull fick tillbaka ett prov idag. Nämligen ett utförligt prov på de svenska statsorganen, och deras syfte och sammanhållning. Magister Benktander utropade Henrik Abrahamsson som ”bäst i klassen”, men efter några vilda diskussioner ledde jag i den ökända poängligan. Det var inte att man inte kände ett visst uns av stolthet, det tänker jag inte förneka. Eftersom jag hade högst poäng torde det innebära att det är bra. Ja, jag vet inte hur ni ser på relativitet, men faktumet att jag hade strax över femtio procent rätt fick mig att sätta stoltheten i halsgropen. Det kändes som om man just klättrat upp för Kilimanjaro, och en kamrat viskar försiktigt i ens öra ”Du, det står Smygehuk på skylten där”. Antiklimax till sin spets. Slutsatsen på denna soppa och fullständigt onödiga utredning är att, hur bra man än är så finns det alltid folk som är sämre.

ICA’s päronfruktdryck smakar läskigt likt festis. Dock vet jag inte vad jag ska göra åt det. Kanske luta mig tillbaka på min blåa kontorsstol som deformerat min ryggrad och tänka på något trevligare. Ah, genst förs tankarna till mitt novemberlov. Kanske en av de mest trevliga veckor i mitt liv? Jag var sjukt kulturell, och det grundar jag på två konserter, en opera och en teaters besök. Äsch, jag orkar inte utveckla mer om det, förutom att jag hittade Smiths första LP i original i den glada stden Köpendanmark. Nu saknas bara en skivspelare, sedan är det happy days. Lördagen den 6:e var mycket trevlig. Jag vaknade tidigt för att hinna packa och springa iväg till der Zug. Väl hemma skyndade jag mig ut igen för att se Dan Johan i egen hög person. Den teatern var roligt, och med roligt menar jag att man fick se det mesta av Don Juan. Hihi. Efter det slukades en El Maco med den geniala skakpåsen. Bowling var nästa punkt på den flottiga agendan, och när resultatet låg i min hand kunde man se att jag hade krossat Niggo med ett antal poäng. Sedan var den beryktade tsarträffen inte långt borta. Klubb Heaven låg ett ungersk bodybuilderkvinna-stenkast från bowlinghallen, och vi gick stolt in. Där inne satt Tsaren, Jonen, Anders, wHal, fysikfagen, j3nny och säkert någon glömd och fördömd. Jag fick en välkomstkram av den något berusade Jonen, och vi slog oss ned och minglade med Hovet. Anders och jag hade en trevlig pratstund angående Malmös crazypriser på falafel, och matseder i Halland och Skåne. Jonen vill desperat prata om blommor och bin, men det avslogs lite grand. Golden Days väldgästades sedan, och det var allt annat än trevligt där. En underlig ung man ville troligtvis sälja mig ett par kinesiska kvinnor, men jag tackade artigt nej, till Jonens förtret. Utanför rök- och- skriklokalen hade vi omröstning om många viktiga saker, t.ex. hur många som ville gå hem till Ernst och sova, eller faktumet att det kliade i underklädern efter det burits i en månad. Demokratiutövningen avslutades med lite mansvrål. Efter det traskade jag och Jonen hem och vi diskuterade annorlunda saker, saker som inte lämpar sig i dessa eleganta salar. Nu orkar jag inte skriva mer, hejdå alla hårdnackade quislingar!

Ännu en dag till ända. Mitt hat flödar i en perfekt symbios med trötthet, likgiltighet och ren lättja vilket får mig att skriva ett inlägg här. Mitt hat är av personlig form, och riktas mot unge herr Henrik Abrahamsson. Denne man lurade idag i mig att äta tuggtobak! Jag gick under övertygelsen att det bara var lakrits, vilket han betonade att så var också fallet. Jag vill helst inte gå in på detaljer om hur det var, dock jag bekänna att min hals fortfarande bränner som finsk ”svagdricka” en torsdagskväll. Illamåendet var också ett faktum. Nä, så nu sitter jag här med hammaren beredd under kavajen och grubblar på hur jag kan lägga in min hämnd. Kanske LSD i hans kaffe? En död igelkott i hans potatismos? En gangbang drive-by? Möjligheterna är många, men ändå så få. Jag såg Jay Leno Show imorse (som vanligt) och den gamle spjuvern gästades idag av Billy Bob Thornton. Jag vet inte riktigt hur jag ska uttrycka hur jag känner inför honom, men det snällaste jag kan säga om honom är att han lever. Till idag hade jag som uppdrag i svenskan att hitta ett modernt litterärt verk värdigt mig. Jag tog istället ”Underdog” av Torbjörn Flygt. Den verkar faktiskt smått underhållande, men hans grammatik är allt annat än opportunistisk. Dock drar Torbjörn vissa lustiga paraller mellan det solidariska 70-talet och det kvasiintellektuella nuet. Som exempel var dubbeljappen då stor nog att bjuda på, medan Magnum idag är för god för det. Ack, ack, ack, sådan hemsk tid vi lever i! Nå, för att byta ämne bara sådär. I fredags var jag bjuden till Brolle Jr. för att se på film, och annar dylikt. Utöver det blev man tvungen att se på Idol 2004. Usch, men det översteg mina förväntingar. Förvisso är det svårt att komma under noll, men Clabbe var nära en gång. Filmen som noga utvalts var ”Halloween, 20 år senare”. Allvarligt talat nu, kamrater, det var det löjligaste jag någonsin sett! De andra skrek som om de fick restskatt, medan jag stilla betraktade dom, och kunde inte förstå hur man kunde skrika åt en maskbeklädd autistisk pojke i 40-årsåldern med dåligt lokalsinne. Nu försöker jag inte spela macho, nej, inget skulle kännas mer främmande, utan den filmen var verkligen oroväckande, löjeväckade dålig. Nä, nu är jag så upprörd så jag måste ställa mig upp och gäspa. Dobranoc!

Goddag, käre dagbok. Idag tänkte jag först och främst uppmärksamma att imorgon, torsdag, kommer min å Niggos nuna synas i samband med en artikel vi skrivit ned. För detta kommer vi få 500 skattebefriade riksdaler var. Vilket är riktigt trevligt. För övrigt var jag på bokmässan i söndags, vilket också var trevligt. Ett överflöd av bearbeted regnskog fanns där, i sällskap med Sveriges mest framstående dussinkändisar. Bland dragplåstren kan vi nämna Jan Guillou, Helge Skoog, Mark Levengood, plus en fet kärring som jag sorgsamt nog inte minns namnet på. P3 var där och sände sitt program ”Frank” där, de verkade göra någon slags undersökning om hur mycket man kunde snylta på allt som var gratis. Resultatet kan chockera er. Därför låter jag bli att säga det. Jag var också på ett ganska intressant seminarium där Hans-Christian Nygårdh talade om språkets lustgård och djungel. Visste ni att en knasboll till fransman skrivit en fullkomligt njutbar roman på 700-sidor - utan ett enda ”e” i sig. Det värsta var nog att den romanen har blivit översatt till ett flertal språk, då med den regeln kvar. Galet, galet. Efter föredraget fick jag en chans att språka med honom, och jag blev mer eller mindre tvungen att köpa hans bok som innehöll vissa språkgåtor och andra roliga saker. Ex: ”En sådan finns i varje land. Ibland i sällskap med en doktor och ibland med truten. Två kan ses i andra hand. Nå! Klarar ni knuten?” _ _ _ (tre bokstäver). Sjukt mycket kudos till Knapp som klarade den utan större omsvep. Eventuella gissningar kan förslagsvis läggas bland kommentarerna på detta inlägg. Idag var det förövigt skabb i bamba, och jag tror jag vet hur den skapades. Bambatanterna innovativa förmåga vet inga gränser! Igår hade vi TexMex-soppa, i förrgår jasminris. Hoppsan, idag fick vi visst en konstig röra som bestod av brunt jasminris med tacosmak. Ack, ack, ack, när skall dessa eminenta damer uppgraderas till raketforskare, eller något dylikt? Oj, nu tror jag Simpsons börjar strax. Tschüs, meine Damen und Herren!

Denna trötthet jag känner i skrivandets stund måste vara få förunnade. Mitt hår är lite lagom fett och lyser nästan grönt av klor. Då kan man nästan gissa att jag varit på Vattenpalatset, och visst har jag det. Det var nästan genomgående roligt och behagligt, dock har min högra höftsida fått sig en eller två törnar för mycket. Fashionabla restauranger fanns det för få av, så vi köpte korv och smörgåsar i en blöt badkiosk. Maten spisade vi på i ännu mer blöta badbyxor med skrikande barn som bakrundsljud. Måttligt underhållande. Då var kines/thairestaurangen bättre. Där fanns bananna-split och andra särskrivningsrätter så man kunde storkna. Niggo och jag storknade däremot på en ganska mysig rätt med cashewnötter. Fettkoma, ’ere I come! Ironin flödande på vägen till klorkalaset; jag skulle nämligen få se Lillen köra bil för första gången, då på den ”bilfria dagen” Hihi. Hon kontrade dock snabbt med att jag gärna fick ta bussen…vilket jag inte gjorde. Finns det något mer nämnvärt innan jag däckar? Jo, just det! Jag såg en platt mus igår.

Så har man gått och blivit krönikör. Det känns väldigt bra att säga så, för det är ju faktiskt lite sant. På torsdag ska i.a.f. jag och Niggo bege oss till en fotografering, så Metro kan fylla sina ark med våra vackra nunor. Det ryktas också om en helsida, och tydligen ska vi få 500kr. Om vi får det var får de lärde tviste om. Låt oss se vad som hänt idag. På morgonen ertappade jag de tidigare nämnda Niggo med att köpa skivor. Han visade också ett par stiliga foton som ska platsa i ett legetimationskort. Jag vill också passa på med att varna om en vit sås i Bamba som utger sig för att vara salladsdressing, dock smakar den exakt som matjessill! Jag förstår inte det sjuka sinne som får för sig att skapa sillsås. Anledningen till att vi har demokrati i detta land är för att slippa sådant! Tänk om vi röstat om det. ”Ska vi ha sillsås som ser exakt ut som vitlöksdressing?” Jag skulle definitivt röstat nej, och vi skulle sluppit denna kris. Nu orkar jag inte skriva mer, så det jag egentligen skulle ha berättat slipper ni.

Det har ju gått ett tag sedan det senaste inlägget, dock vet jag inte om jag har så mycket nytt att förtälja. Bör jag då skriva, frågar ni då. Suras bananas, svarar jag. Om man skulle börja med de senaste händelsena och arbeta mig bakåt tills jag upprepar mig torde jag få en kompett redogörelse. Nåväl, idag var det ovanligt blött i luften, och tack vare skolans budgetunderskott blev jag stående i en kö utomhus i hällregn tjugo minuter för att få något knappt värdigt att äta. Illa, illa säger jag till Mr. Järvsén. Men för att föra tankarna vidare till något trevligare måste vi tänka oss tillbaka till i lördags, då jag och andra kumpaner såg på tidsdimensionerande romcoms och helylles samurajspank. Senare skapades en autentisk dokumentation om Sigmund Freud’s liv och leverne tillsammans med Dostojevskij och Fröken Gud. Som snubblande sidekick hade vi som väntat två st Buddhas på partyhumör. Strax innan fyra däckade jag i Nicklas föräldrars säng, vilket var behagligt. Nästa dag tänkte vi ”vafan, tango är ju rätt ballt ändå, ska vi inte dra till lisse och tanga loss?” Sagt och gjort gick vi dit och träffade också på min kusin Per och hans Freundin Sofia. Vi diggade lite till tillsammans med kokosbollar med vispat luft och en mazarin. Det var gott. Just nu sitter jag i skuggan av orientaliska nudlar och funderar på att göra något konstruktivt, eller möjligtvis destruktivt. Vi får se. Aaajdå, nu minns jag att jag utlovade att berätta om allt som hänt sedan det senaste inlägget. Äsch, ni kan nog lägga ihop ett å ett, och med lite fantasi har då säkert en snustorr redogörelse för den senaste tidens aktiviteter.

Tristess och harmoni kan sammanfatta denna dag. Jag vaknade tidigt, inte riktigt utvilad, men att somna om var uteslutet. På Pirate Bay hittade jag Keane (melankolisk skitpop) som jag laddade ned. En dusch togs, och en promenad runt i Johanneberg var sedan inte främmande. Promanden var riktigt trevlig, speciellt när Polly Jean Harvey var med mig. Jag utforskade några underliga kvarter och återvände sedan hem, där en kastrull och ett nystan nudlar väntade. Dessa åts hastigt. SimCity 2000 spelades lite sen, kanske lite för mycket känner jag nu. Eftersom jag just slutat. Nu kanske detta dagboksinlägg känns en aning torrt och möjligtvis lite krystat också. Men, tro det eller ej, detta är så utveckat och utförligt som sanningen i sig. Jag kanske ska sova nu. Det är ju ganska tidigt, men på den sista tiden har jag fattat ett visst tycke för morgnarna.

Då ska jag se. Denna gång vill jag inte råka ta bort det långa dagboksinlägget genom att råka trycka på tsarikonen. Mycket har hänt, men inte mycket är nämnvärt för andra. Vilken tur, då detta är en privat dagbok som bara läses av författaren. Nå. I förrgår var jag men min bror. Det var lagom kul. Han ville gärna se Rix Festival, med diverse dussinkändisar som attraktion. Sånt biter inte på mig, snarare avskräcker. Vi var där någon timme innan ”kalaset” började och snodde med oss Mini-Meal som åts med nöje. Efter en hel del övertalning och självinsikt gick vi därifrån, utan att återvända. Istället tittade vi på den utmärkta filmen ”Livet är underbart” Han verkade gilla den. Bror’n var lite trött, så han gick och lade sig, medan jag tittade på den måttligt roliga Jay Leno, med Quentin Tarantino som gäst. Jag stängde av vid halva, med all rätt. Nästa dag åkte vi (jag mer eller mindre ofrivilligt) till det beryktade Askimsbadet. Det var värre än vad jag väntat mig. Barndomsminnen, hundavföring, getingparanoida damer, sol, och barn som gör onämnbara saker i vattnet. Låt oss säga att höll mig på stranden. När hungern krupit på åt vi varsinn baguett, som inte alls höll måttet. Torr, hård, och ananas i. Usch. Som tur var blev vi inte så långrandiga där. Min bror, som är en aning mer slösare än jag ville äta ute, men eftersom jag har en budget att tänka på avstod jag. Jag tittade däremot på när han åt en kebabsallad som var allt annat än elegant. Inte mycket mer hände den dagen. Nästa dag var jag på skivjakt. Albumet jag sökte var PJ Harvey - Stories from the city, stories from the sea. Dock utan resultat, men jag fick komma ut iaf. Fyra och en halv timme letade jag i totalt 11 skivbutiker över Göteborg. Av dom var det bara tre som hade albumet, men då till hutlösa priser (vilket är något jag avskyr) 199:- för ett album som egentligen klassas som ett budgetalbum. När jag kom hem laddade jag istället ned albumet på antingen Pirate Bay, eller kanske Suprnova, jag minns inte så noga. Nu när jag lyssnat igenom albumet har jag upptäckt att det är värt varenda hutlöst öre. Ett mycket bra album som håller spektakulär klass helt igenom. Höjdpunkten var nog duetten med Thom Yorke från Radiohead. Fast den mer poppiga Good Fortune fnyser jag inte åt heller. Någon gång kanske jag köper albumet. Förut var Arnold Schwarzenegger som gäst hos Jay Leno, och han är ju alltid söt. Tydligen hade det skett en politisk hysteri i USA när Arnold hade kommenterat sin motståndares argument med ”You are a girly man” Finns det någon som den mannen inte kan knäcka totalt? Jag menar, en sådan bitsk kritik går ju bara inte att bemöta. Helt enkelt genialt! Fast mina favvokommentarer med Arnold, (tyvärr inte IRL, men ändå), måste antingen vara ”You should let off some steam” (svensk översättning: RÖR inte min kompis) när han genomborrar en Freddie Mercury-liknande man med ett rör som det forsar ånga ur. Den andra favvon är nog ”Remember when I said I would kill you last? I lied.” Också något som inte går att argumentera tillbaka på. När jag blir stor ska jag nog gå med i en verbal showdown med honom, bara för att bli totalt nedmejad av mästaren. Idag åt jag förresten otroligt billiga nudlar med orientalisk kryddpåse. Delikat, men bristen på decilitermått gjorde att nudlarna fick bli någon slags diskutabel soppa. Äsch, jag är inte sån som ringer till kundtjänst och klagar. Sånt klarar inte jag. Det får Arnold fixa när vi gifter oss.

Denna dag har förflutit med en osedvanlig tristess. Jag satt uppe till 04:00 igår och spelade Texas Hold ’em, efter att ha sett några knasbollar spela det på femman. Det är otroligt hur mycket folk bluffar när dom har skräpkort, jag är inget undantag. Fast en gång fick jag tretal i ess, vilket inte uppskattades av resten som hade suttit och höjt och höjt vinsten med sina taniga kungar. För andra gången tittade jag på Livet är underbart, den var faktiskt nästan bättre idag. Till filmen had jag lagat basilikapuckar med potatis och lite ”Sweet chili sauce”, vilket var en ypperlig smakkombination. Jag har också inhandlat wrapsbröd för att verka ambitiös och duktig. Nu ska Knapp spela Doom 3, och jag sitter hemma och tittar på genom webkamera. Det känns extremt kinky.

Idag, kära dagbokskikare, var det tsarträff. Det var över förväntan, men mina färdigheter i volleyboll kunde möjligtvis hållts dolda. Äsch, det gör inget, folk tycker om mig ändå. Team Odefinierat fick alltså en jordskredsförlust, men eftersom det inte fanns något egentligt pris gör det föga. Vår förste fanbärare, Knapp, gjorde ett hästjobb. Dock överlämnade han senare det krävande arbetet till en pinne. Jonen avslöjade sin alkoholism och homosexualitet, men let’s keept it real, vem tvekade? Efter en stund fick han äta lite sand, vilket Lillen kvickt tog efter. Senare gjorde också en (riktig) säl det, men det har väl något med gener att göra. På hemresan började Subwaytarmen att suga, och vi tog in på stans närmaste och enda restaurang. Kudos till Subway! Goda smörgåsar till fashionabla priser med tillhörande dryck och chips. Om jag luktar riktigt hårt på mina händer luktar dom lite tonfisk. Det tycker jag om.

Jag är glad, men dock trött så jag ska fatta mig så kort som det bara går en natt som denna. Bergman Rock. Det finns inte så mycket att säga. Inget som jag orkar iallafall. Om jag hade någon uns av ork, självkänsla och medmänsklighet skulle jag givit er en utförlig recension om stagedives, flygande öl, sväljande av mikrofoner och en uppsjö av oförskämdheter. En basförstärkare blev kaputt, men så går det när man köper sånt på Buttericks. Vi hann precis komma springade in på Frihamnspiren när en synthslinga började. Eufori. Jag är så glad att jag inte missade det, vilket kändes nära och hopplöst ett tag, men lyckligtvis löste det mesta sig med en kompromiss. Många nya låtar, men ingen No position. Det gjorde Per lite purken, men det är inte hela världen, som Pangkaksklubben säger. Nu ska jag gå äta päron och sova samtidigt, sehr spannend!
Dobranoc!

Trött. Jag gick mycket igår. Tittade på José Gonzáles med Karin. Det var roligt, men hobbyrökarna och hobbypratarna kunde gått någon annanstans. Grand National var inte så trevliga heller som soundcheckade när han spelade. Inte så bra när han endast spelar gitarr tillsammans med två bongotrummor. Grädden på intellektmoset var folkmassan som konstant dikuterade högt att ”han spelar ju för tyst”. Dessutom var det en yngling som kräktes brevid mig på Älvsnabben och däckade lite lätt på mig, mumlandes ”Äsch, vafan. Jag ska ju till Dalarna” På hemresan hittades tre mindre kultiverade fjortisar som förundrades av att man kan hålla en cigarett i en rosa klädnypa. Dom kon senare fram till att patent var bra, så ingen stjäl idén. En av dom utstötte kommenteran ”Läppglans? Jatack.” ett antal gånger för mycket. Summeringen av dagen var alltså positiv. Dessutom har jag krossat Karins fördomar om Älvsnabben. Sånt är alltid bra. Nu ska jag vakna, hade jag planerat. Goddag och tschüs.

Kom nyss hem från en lång, men trevlig promenad. Kladdkakesockret sitter fortfarande kvar i blodet och hindrar mig från att sova. Godnatt iaf!

Midsommar nalkas, dagen som konkurrerar med valborg som spyans nationaldag. Under denna högtid kommer jag inte vara här i Göteborg, jag kommer nämligen bege mig till Aröd där vänner och mat väntar. Själv har jag blivit anvarig för chipsen, får hoppas att jag inte fückar upp det. Igår var jag hos Niggo och lekte med diverse nostalgikort och åt korv, mkt trevligt. Framåt femtiden upptäckte vi till vår stora förvåning att den nya tg-versionen har anlänt. Vi studerade igenom alla detaljer och var nöjda. Nu sitter jag och väger på om jag ska duscha…

Uppdatering av residens pågående.

Idag är det Valborg, courtégens och fyllans förlovade dag. Imorgon är det precis ett år sedan jag klippte mig

Glömde tillägga att jag se se Idioten av Fjodor Dostojevskij idag med min gode vän Nicklas. Trevligt trevligt.

Söndagen den 11:e kommer jag gästa Malmö och samtidigt se på Bergman Rock på KB. Ett trevligt påsklov alltså. Jag har förresten köpt en jeansjacka. Den är blå.

Idag ska jag nog smaka på Göteborg…spännande!